JUDARNAS JURIDISKA RÄTT TILL LANDET!

1897 sammanträdde den första sionistkongressen, sammankallad av den judiska statens andliga fader Theodore Herzl. Där proklamerades det judiska folkets rätt till nationell återuppståndelse i sitt eget land. Denna rätt erkändes i Balfour-deklarationen den 2 november 1917.

På San Remo konferensen 1920 fastslogs att Palestinamandatet skulle bli judarnas nationella hemland. I juli 1922 tillerkände Nationernas Förbund (NF) Storbritannien Palestina som mandat. Man erkände det historiska bandet mellan det judiska folket och landet. Storbritannien fick till uppgift att underlätta inrättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina - Eretz Israel (Landet Israel). Palestinamandatet omfattade hela det område som idag är Israel, Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Jordanien.

Storbritannien var involverad i andra affärer som gjorde inskränkningar i mandatet, för två månader senare, i september 1922 bestämde NF:s råd och Storbritannien att det judiska nationalhemmet inte skulle omfatta området öster om Jordanfloden, vilket utgjorde tre fjärdedelar av mandatet. Området öster om Jordanfloden blev sedan det hashemitiska kungadömet Jordanien.

Den 7 mars 1923 bytte Storbritannien bort Golanhöjderna till Frankrike, som hade det Syriska mandatet, i utbyte mot att få kontrollen över oljetillgångar i Mosul. Eftersom Palestinamandatet var fastställt även i Nationernas Förbund året innan, så kan detta byte ses som olagligt. Historiskt så har Golanhöjderna mer anknytning till Galiléen än till Syrien.

Det judiska återupplivandet och samhällets ansträngningar för att återuppbygga landet mötte starkt motstånd från arabnationerna. Deras förbittring resulterade i perioder av intensiva våldsamheter (1920-21, 1929, 1936-39) när judiska transporter förstördes, fält och skogar sattes i brand, och oprovocerade attacker utfördes mot den judiska befolkningen. De tidiga sionistiska strävandena till försök till dialog med araberna misslyckades och polariserande sionism och arabisk nationalism hamnade i en explosionsartad situation. När britterna insåg de två nationella rörelsernas motsättande mål, rekommenderade de (1937) en delning av landet i två stater, en judisk och en arabisk. Det judiska ledarskapet accepterade idén av en delning och auktoriserade den Judiska byrån att förhandla med den brittiska regeringen i ett försök till att omformulera vissa aspekter i förslaget. Araberna var kompromisslösa emot alla planer på någon form av delning.

Påföljande storskaliga arabiska anti-judiska uppror ledde till att Storbritannien (maj 1939) utfärdade en vitbok med drastiska restriktioner för den judiska invandringen, trots att konsekvensen av detta förnekade de europeiska judarna en plats att undkomma naziförföljelserna. Andra världskrigets utbrott kort därefter ledde till att David Ben-Gurion, senare Israels första premiärminister, deklarerade: "Vi ska bekämpa kriget som om det inte fanns någon vitbok, och vitboken som om det inte fanns något krig."

Storbritanniens oförmåga att finna sig i de motstridiga kraven från de judiska och arabiska samfunden ledde till att den Brittiska regeringen begärde att "Palestinafrågan" skulle flyttas över till FN:s generalförsamling istället (april 1947). Som ett resultat av detta, inrättades en specialkommitté för att rita upp ett förslag om landets framtid. Den 29 november 1947 röstade församlingen för att anta kommitténs rekommendation om en delning av landet i två stater, en judisk och en arabisk. Det judiska samfundet accepterade detta förslag, med araberna avfärdade det.

Som en följd av omröstningen i FN började lokala militära araber, med hjälp av irreguljära volontärer från arabländer, utföra våldsattentat mot det judiska samfundet i ett försök att omintetgöra resolutionen om delning samt förebygga grundandet av en judisk stat. Efter ett antal motgångar besegrade de judiska försvarsorganisationerna de flesta attackstyrkorna och tog över hela det område som hade blivit tilldelat den judiska staten.

Den 14 maj 1948 när det brittiska mandatet löpte ut, var den judiska befolkningen i landet 650 000, omfattande ett organiserat samhälle med välutvecklade politiska, sociala och ekonomiska institutioner - praktiskt taget en nation i varje mening och en stat med allt utom namn. Samma dag den 14 maj 1948 utropades staten Israel i enighet med FN:s resolution om delning (från 1947).

Delar av texten är hämtad från Israels Ambassads hemsida.